När katten är borta….

Sally Sötnos.……dansar råttorna på bordet. Sägs det. Katten är borta men inte fanken dansar det några råttor här inte. Hela familjen har åkt till Skåne utom jag, som nyss kommit hem från min keramik, och här är tomt och tyst. Det enda som hörs är den eländiga kranens droppande och bilarna som kör förbi utanför. Vår lilla kattunge har vi lämnat hos mina föräldrar som får agera kattvakter över helgen då jag i morgon efter avslutad arbetsdag sätter mig på tåget för att bli återförenad med ligan.

Det är märkligt vad snabbt man vänjer sig vid att ha ett djur i huset. Tre veckor har Sally bott här, och varje kväll kryper hon upp och ligger jämte mig i soffan när jag sitter och jobbar på kvällen. I kväll kryper hon förmodligen upp i pappas knä. Som blir nostalgisk och tänker tillbaka på tiden då jag var liten och vi hade en perser som hette Madonna. Det var väldigt viktigt att hon var perser och också att hon var något så fint som blåcremé. Vår Sally är ingen perser, och inte är hon blåcremé heller. Hon är en svart och vitfärgad bondkatt men hon är världens finaste och världens snällaste. 

Anledningarna till att vi köpte katt var två. Dottern fullkomligt ÄLSKAR djur och har tjatat sig grön om en kattunge det sista året. Den andra, och den starkaste anledningen var att vår son är LIVRÄDD för djur. Och då menar jag ALLA djur. Inklusive kattungar, hundvalpar och marsvin. Vår tanke var därför att han, med en alldeles egen kattunge i huset skulle bli av med sin skräck. Vi är inte där ännu, men en god bit på väg. Han springer inte längre all världens väg så fort han ser henne. Hon kan sitta i soffan i lillasysterns knä när han sitter bredvid och han kan ta ett snöre och leka med henne. Så visst är det värt det, alla gånger. Dock låter han henne inte komma nära och att klappa och bära kommer inte på tal. Därför tycker jag att det är ganska charmigt de gånger som jag har gått in för att stoppa om honom en sista gång inför natten lagt märke till att vår lilla Sally ligger i hans säng. För visst är det väl så att katter ofta tyr sig till de som visar minst intresse…………..

 

 

Det bor en tant i mig…

Det bor en liten tant i mig som jag släpper fram ibland. Senast i dag faktiskt när min goda kollega och jag shoppade loss på en second hand affär i staden. Jag gick bersärk på gamla broderade dukar och tavlor och till en mycket billig peng så fick jag flera stycken vackra motiv.

Det är liksom nÃ¥got alldeles speciellt med hantverk. Och dÃ¥ framförallt broderier. Tanken pÃ¥ att en person har lagt ner flera timmars möda och energi pÃ¥ en duk eller en tavla gör mig sÃ¥ överväldigad. Och jag har planer för dessa godbitar, som jag inte avslöjar för mycket om nu, men, men…….För inte ska väl alla dessa fantastiska mästerverk ligga och damma pÃ¥ en hylla i en second hand affär när de kan skänka nÃ¥gon annan glädje.

Tur för mig att jag hittade dem först………………  Â

Njut varje sekund

Ta vara på livet. Det låter kanske klichéartat men livet är för skört för att inte ta vara på. Det är lätt att fastna i klagomönstren och låta dem styra ens inställning och ens sätt att vara.

Tisdagar är min lediga dag och då lämnar jag sonen på skolan och sedan brukar jag och dotter göra något mysigt tillsammans. Just idag åkte vi in till stan för att dottern skulle få ta hål i öronen. Det gick tack och lov väldigt bra och till skillnad mot när jag själv gjorde det som liten så tar de numera bägge hålen samtidigt. Numera behöver man alltså inte riskera att stå där med ett litet barn som bara har hål i ett öra eftersom smärtan avskräckte från att ta ett hål till.

På vägen hem från stan så stannade vi till vid vår vanliga matbutik för att köpa hem diverse prylar att ha till kvällens matlagning då bästa vännen kommer på middag. I mataffären lade jag märkte  till en ung tjej som åkte runt i en permobil och tankarna började snurra. När jag sedan står  och tar mejeriprodukter så stannar tjejen i permobilen vid mig, säger mitt namn och frågar om det är jag. Då visar det sig att tjejen är en gammal bekant till mig som jag inte har sett på många år. Sist jag såg henne var för 7-8 år sedan när vi pluggade vid samma universitet, till lärare båda två. Hon berättade att hon för några år sedan hade drabbats av MS och att det hade gått väldigt, väldigt fort. Det gjorde så ont i hjärtat. Fast det som gjorde starkast intryck på mig var att hon är så stark. Hon berättade om dottern på 4 år som brukade åka med henne på permobilen och att hon vägrade att ge upp. Att hon kämpade för sin familj, varje dag. Min 5-åriga dotter fick sedan åka med henne på permobilen ut till vår bil. Jag fick dölja tårarna då, men de kom när jag satte mig i bilen och de kommer nu när jag skriver om det. T, om du läser detta, gudarna ska veta att mitt möte med dig idag påverkade mig. DU gjorde så starkt intryck. Du är en kämpe, så beundransvärd! 

Vi vet inte vad som väntar. Vet inte vad livet bär med sig i sitt sköte. Det vi vet är att det en dag tar slut. Så det gäller att njuta av den tid vi har på jorden. För visst är det så att den är bara ett lån. Vi ska njuta av att höra barnen leka, njuta av att känna doften från den nylagade maten som sprider sig i huset och njuta av rosorna som blommar för fullt trots att det är slutet på september. Jag avslutar med en dikt av Pär Lagerqvist som beskriver detta på ett mycket vackert sätt.

 

DET ÄR VACKRAST NÄR DET SKYMMER

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam utan spår.

 

Sy en enkel roskudde

Det var faktiskt MYCKET enklare än vad jag hade trott. Även för en ”synovis” som mig. Det började med att jag såg några vackra kuddar på Ronnebys (förmodligen Blekinges) mysigaste café, Café Mandeltårtan och blev sugen på att själv göra något liknande. Jag började leta efter sybeskrivningar på nätet eftersom jag inte kände mig tillräckligt trygg för att freestyla såhär första gången (men nästa gång så jäklar…..) och fann en mycket bra på bloggen Vita rosor och förgätmigej.

Symaskinernas Rolls Royce?

Just nu är jag inne i ett kreativt flow så det är bara att tacka, ta emot och skapa för allt vad gudarna förmår. Så, sagt och gjort, i lördags plockade jag fram svärmors gamla ”Alice”, inköpt i Rom någon gång på 70-talet och sydde för glatta livet. ”Alice” var tydligen symaskinernas Rolls Royce i Italien på den tiden om man får tro min man:) Detta till trots så blev det idel svordomar över den ålderdomliga maskinen innan jag gav vika för dess utsökta kvaliteter och användarvänlighet och det blev både en och två kuddar.

Med all säkerhet så kommer det också att bli fler kuddar framöver. Både för att det var så hiskeligt roligt och enkelt men också för att min kära mamma fick de två kuddarna som jag sydde i helgen. Sen gäller det ju att ta vara på kreativiteten när den liksom söker upp en för förr eller senare så går man ju i kreativt ide. Eller i varje fall så gör jag det…..

 

skolstart

Att börja skolan, nu börjar det liksom om…

det här med alla jobbiga känslor som jag och säkert många fler med mig känner igen från inskolningen på dagis.  Att börja skolan, det är STORT för  en 6-åring. Att säga tack och hejdå till trygga dagis där man har vistats under flera 4 år. Där man känner alla barn och alla fröknar och vet precis var alla leksaker och allt material finns. Nu är det dags att börja på nytt igen………….

Min son har just börjat i förskoleklass och i morse var det extra tungt att lämna. På skolan är de indelade i tre grupper och just i dag skulle sonens grupp gå morgonpromenad. Min son ville inte alls, hans bästa kompisar är i en annan grupp och han kände nog inte alls för att gå. Att jag sedan skulle ta lillasyster och åka raka vägen hem då jag är föräldraledig på tisdagar  gjorde inte saken bättre. Detta till trots ställde sig min stora(/lilla:) kille  i ledet och tog en klasskompis i handen med sorgsen blick men just när jag nådde grinden så hörde jag hans desperata skrik: MAMMA!!!!!!! och sedan kom han rusande och grät så att han skakade.  Oj, vad det gör ont i mammahjärtat då:(  Efter en liten stund lugnade han ner sig, bad mig att följa med tillbaka till ledet och vinkade adjö med tårfyllda ögon. Detta påminde mig om hur jobbigt det var att lämna på dagis den första tiden. Jag minns känslan av att ha värk i hjärtat.

Tack och lov var han på mycket gott humör när jag sedan kom och hämtade honom och fröken sa att det hade gått över väldigt snabbt. Men visst är det otroligt jobbigt när det blir sådana här stunder. Själv blir jag så ambivalent, å ena sidan så vill jag ta honom i famnen och säga: självklart ska du följa med mig hem om det inte känns bra just idag (till saken hör att jag är föräldraledig en dag i veckan och då är jag hemma med lillasyster) och å andra sidan så vill jag säga till honom att han ska tuffa till sig och ta för sig mer. Jag förmodar att vi är många som upplever de här stunderna eller liknande varje dag. Och då barnens välmående är det viktigaste för en så är det klart att man blir uppfylld av dessa tankar. Och sen det eviga, gör jag rätt? eller gör jag fel? Jag tror dock att det viktigaste är att lyssna till sig själv och göra det som känns bäst för mig, för jag känner ju trots allt mitt barn bäst. Och att försöka bibehålla lugnet i den mån det går, för det är ju inte alltid så lätt när man själv är stressad till jobbet. Vad har ni för tankar kring detta? Känner ni igen er?

I kväll var min fina kille, trots episoden i morse, på toppen humör och sa att det hade varit JÄTTEBRA i skolan. Får hoppas att han kommer ihåg den känslan i morgon bara när det är dags för skola och lämning igen………………

Det var dagens reflektion och analyserande från mig, nu ska jag fortsätta att jobba.

Ha en skön kväll!

 

fluffig citrontårta

Fluffig citrontårta……världens enklaste och världens godaste……

I kväll var det så dags för ännu ett kalas. Sonen har nyss fyllt 6 år och detta måste ju givetvis firas. Nu är det så att jag är grymt trött på prinsesstårta (som jag tycker att jag gör i tid och otid) och letade således fram en gammal goding som har funnits i receptpärmen i bra många år. Min mamma brukade göra denna tårta när jag var liten och den har liksom följt mig genom livet och bakats mer och mindre frekvent under årens lopp.

Det bästa med denna tårta är att den är så otroligt enkel att göra samt att marängen blir helt ljuvligt god. Marängen ska nämligen stå i ugnen över natten men, hör och häpna, utan någon ugnsvärme. Man stänger nämligen av värmen när man sätter in kakan.  Och på morgonen, vips, så är marängen klar.

 För att göra hela härligheten ännu godare så gör man en egen lemoncurd som man brer på, vispar upp lite grädde och sedan slutligen, ringlar över lite fin, god mörk choklad. Och voila, ett styck smaskig citrontårta!

Recept på tårtan kommer här:

Ugn 275 grader

Botten:

5 äggvitor

2 2/2 dl socker 

Matfett och mjöl till formen

 Citronkräm:

5 äggulor

1 dl socker

saft och skal av  ½ citron

75g smör

Garnering:

3 dl vispgrädde

1 msk  vaniljsocker

50g mörk choklad

 

Smörj en rund form mycket väl och  mjöla den lätt.  Vispa äggvitorna hårt och vänd i sockret. Häll marängsmeten i formen. Ställ den mitt i ugnen och stäng av genast. Öppna inte ugnsluckan på minst 5 timmar.

Vispa samman äggulorna, sockret och citronsaft + skal i en kastrull till en kräm.  Sjud upp under kraftig vispning. Krämen ska bli tjock. Rör smöret i krämen när den har svalnat något, låt kallna.

Vispa grädden till garneringen tillsammans med vaniljsocker. Smält chokladen och häll sedan upp den i en liten plastpåse eller sprits.  Stjälp upp kakan på ett fat och bred krämen över hela tårtan och över kanten. Täck sedan hela härligheten med den vispade grädden. Stick ett hål i plastpåsen och ringla chokladen över tårtan.  Om man vill ha mer dekor är det alltid poppis (i alla fall hos kidsen) om man lägger på några Noblesse eller andra chokladbitar. Snyggt blir det också.

Hoppas att ni uppskattar den lika mycket som jag och min familj gjorde! 

Nu ska jag ta mig rackarn gå till sängs. Det har varit en lång dag i dag med två kalas (ett här och ett borta), vänner från Båstad på besök samt dansträning med dottern. 

Natti natti!

vackra, råa betong.

Vackra, råa betong.

I början av sommaren gick jag en betongkurs ute hos en konstnär på en av våra vackra skärgårdsöar här nere i södern. Jag hade inte särskilt stora förväntningar på resultatet utan det som lockade mig dit var att prova på att arbeta med betong. För mig har betong nämligen mest varit ett nödvändigt ont då vi under flera år har byggt om och renoverat vårt sekelskifteshus som är byggt av sten. När jag insåg hur mycket vackert man kunde göra av betong så började fantasin flöda. Krukor, bänkar, lyktor, ljushållare……..you name it. Det är så mycket man kan skapa med betong. Och, det är så ENKELT. Det enda du behöver är en påse finbetong, en hink, lite vatten och några vackra formar att gjuta i.

 

Inför det andra kurstillfället åkte jag och en kompis som också var med på kursen till en second hand affär och shoppade loss på diverse grejer som gamla glasfat, porslin och ljushållare som vi sedan gjöt in i betongen. Nu står de vackra betongföremålen hemma hos oss på vår terass och jag har njutit av dem hela sommaren.

 

 

 

en ynka liten skål……..

Den här kvällen var jag inte så produktiv som jag ställt in mig på. Jag ville så mycket men leran ville något annat. Det märks tydligt när man inte har varit igång på ett tag. Sist jag drejade var i april så det är kanske inte så konstigt. Lite besviken blir man ju dock när man har tänkt sig att man ska producera stora, tjusiga alster och sitter där i slutet av kvällen med en ynka liten skål.  Men, men, det är bara att ta nya tag nästa vecka. Det är min vardagslyx, att få gå och göra keramik tre timmar i veckan. 

Nu väntar händerna på att bli ordentligt insmorda med ljuvligt, blomdoftande handkräm och kroppen behöver sin vila. 

 

Så, sogni d’oro

hej världen! hej mamas!

Ja, så skulle man väl kunna säga……..hej, världen! Det låter väldigt stort. Som att man talar till alla människor på hela jorden, i hela världen. Häftigt! Riktigt häftigt! För det är ju trots allt det man gör genom att skriva på en blogg som alla i hela världen kan läsa……..om dom vill……….. Detta är mitt första inlägg här på Mama och det känns stort. Så ni som hittat hit, varmt välkomna!!!

 

Ikväll är det dags för första tillfället på keramiken. För den här hösten. Som jag har längtat. Efter att få skapa, känna leran mellan mina händer och bara försvinna bort i den där härliga kreativa dimman. Vad ska jag göra ikväll? Ska jag dreja? Kavla? Tumma? Eller bara insupa atmosfären och glasera lite verk från i våras. Tja, vi får väl se varthän den kreativa andan för mig ikväll.