skolstart

Att börja skolan, nu börjar det liksom om…

det här med alla jobbiga känslor som jag och säkert många fler med mig känner igen från inskolningen på dagis.  Att börja skolan, det är STORT för  en 6-åring. Att säga tack och hejdå till trygga dagis där man har vistats under flera 4 år. Där man känner alla barn och alla fröknar och vet precis var alla leksaker och allt material finns. Nu är det dags att börja på nytt igen………….

Min son har just börjat i förskoleklass och i morse var det extra tungt att lämna. På skolan är de indelade i tre grupper och just i dag skulle sonens grupp gå morgonpromenad. Min son ville inte alls, hans bästa kompisar är i en annan grupp och han kände nog inte alls för att gå. Att jag sedan skulle ta lillasyster och åka raka vägen hem då jag är föräldraledig på tisdagar  gjorde inte saken bättre. Detta till trots ställde sig min stora(/lilla:) kille  i ledet och tog en klasskompis i handen med sorgsen blick men just när jag nådde grinden så hörde jag hans desperata skrik: MAMMA!!!!!!! och sedan kom han rusande och grät så att han skakade.  Oj, vad det gör ont i mammahjärtat då:(  Efter en liten stund lugnade han ner sig, bad mig att följa med tillbaka till ledet och vinkade adjö med tårfyllda ögon. Detta påminde mig om hur jobbigt det var att lämna på dagis den första tiden. Jag minns känslan av att ha värk i hjärtat.

Tack och lov var han på mycket gott humör när jag sedan kom och hämtade honom och fröken sa att det hade gått över väldigt snabbt. Men visst är det otroligt jobbigt när det blir sådana här stunder. Själv blir jag så ambivalent, å ena sidan så vill jag ta honom i famnen och säga: självklart ska du följa med mig hem om det inte känns bra just idag (till saken hör att jag är föräldraledig en dag i veckan och då är jag hemma med lillasyster) och å andra sidan så vill jag säga till honom att han ska tuffa till sig och ta för sig mer. Jag förmodar att vi är många som upplever de här stunderna eller liknande varje dag. Och då barnens välmående är det viktigaste för en så är det klart att man blir uppfylld av dessa tankar. Och sen det eviga, gör jag rätt? eller gör jag fel? Jag tror dock att det viktigaste är att lyssna till sig själv och göra det som känns bäst för mig, för jag känner ju trots allt mitt barn bäst. Och att försöka bibehålla lugnet i den mån det går, för det är ju inte alltid så lätt när man själv är stressad till jobbet. Vad har ni för tankar kring detta? Känner ni igen er?

I kväll var min fina kille, trots episoden i morse, på toppen humör och sa att det hade varit JÄTTEBRA i skolan. Får hoppas att han kommer ihåg den känslan i morgon bara när det är dags för skola och lämning igen………………

Det var dagens reflektion och analyserande från mig, nu ska jag fortsätta att jobba.

Ha en skön kväll!

 

Annonser

2 thoughts on “skolstart

  1. Vilken fin blogg som växer fram. Jag minns vår första skoldag som igår. Vi bar varsitt paraply i handen trots att solen var ensam på himlen.

  2. Tack Sandra!!! Jag minns den också som igår. Och de där paraplyerna- de hade vi nog mest för att vi tyckte de var snygga:) Jag kom ihåg att jag hade sovit med flätor för att få håret så där fint vågigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s