Skabbig kattunge

Det låter kanske som ett skämt, men det är faktiskt sant. Vår söta lilla Sally sötnos har drabbats av den vidriga åkomman, eller ska jag säga kvalstret, skabb och idag har vi varit en tredje vända hos veterinären.

Sally kom till oss en dag i början på september, ca 10 veckor gammal och var (och är fortfarande) den ljuvligaste kattunge man kunde tänka. Glänsande päls, fina blå ögon men……hennes öron (insidan på dem) var svarta som sot. Som den djurnovis jag är reagerade jag inte märkbart på det förutom att jag tyckte det var äckligt att denna lilla söta kattunge hade så mycket svart gojs i öronen. Vi började inte ana ugglor i mossen för en kväll ca tre veckor senare när hon som vanligt låg på min mage när jag satt och jobbade. Jag kände då att hon hade små skorvar på halsen och kollade lite extra och såg att det var små, små sår. Jag sa det till mannen som skämtsamt sa: ”hon har säkert skabb”. Som den utredare jag är satte jag genast i gång mitt sökande efter information på nätet och det första jag läste om öronskabb var just ”brun-svart klet i öronen” och tänkte shit, shit, shit….. Jag läste också att kattskabb bara smittar mellan djur och inte till människor. Tack och lov!!!!! Dagen därpå fick vi en tid till veterinär och det konstaterades att det verkligen var skabb och de rengjorde hennes öron och det var som stora klumpar jord som kom upp (gode värld, hur många små äckeldjur kan det få plats i en liten kattunges öron egentligen?). Hon fick också behandling mot skabb och vi ombads komma tillbaka två veckor senare för ytterligare en behandling. Nu har ytterligare några veckor gått och hon har nu börjat klia sig mycket framför öronen, såpass att pälsen har börjat trilla bort och jag tog det säkra före det osäkra och ringde veterinären som bad oss komma in under dagen för en till koll. Nu kunde de inte se några små djur men gav henne ytterligare en behandling ifall, ifall.

Det var high life därinne hos veterinären, sonen hade tagit med  sig några av sina Bionicles och försökte övertala syrran att leka med honom på golvet inne undersökningsrummet. Syrran i sin tur var bara intresserad av att stoppa in katten i buren och åka hem och baka chokladmuffins. När vi äntligen var färdiga och Sally var helt utmattad av att göra motstånd satte vi tillbaka henne i buren och satte oss i bilen för att köra hem. Sally satt i framsätet (eftersom dottern har lite svårt att förstå att en katt är ett liv, och försökte vända henne upp-och-ner) och jamade. Till en början trodde jag att hon hade haft det så jobbigt och bara ville beklaga sig lite. Och det trodde nog barnen också. Tills dess att det började lukta bajs i bilen, kattbajs. Då förstod jag att hon inte  alls ville dela med sig av det trauma hon hade upplevt hos veterinären utan att hon helt enkelt var bajsnödig och inte kunde hålla sig. Väl hemma fick barnen börja förbereda för att baka chokladmuffins medan jag fick städa upp i en nerbajsad kattbur. Så kan det också se ut. En dag i livet. Nu får vi bara hålla tummarna för att Sally sötnos har blivit av med inkräktarna för gott……..

Ha en skön kväll!

Annonser

One thought on “Skabbig kattunge

  1. Åh stackars söta Sally…Inte kul med Il doctore…Fråga mig, har varit där 3 gånger på 2veckor. Veterinär eller sjukhus – inte mina favvisställen.
    Hoppas på ett snabbt tillfrisknande…

    Kram Mia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s