Spöken finns dom?

Jag var med om en stark händelse idag och fann återigen mig själv grubblandes över det här med det som vi inte vet. Det okända. Hur mycket finns det egentligen som vi inte ser, som vi inte hör? Men som några få utvalda får se glimtar av ibland.

Som liten brukade jag alltid läsa Saidas spalt i Hemmets Journal. Min mamma brukade få den av sin kompis Ing-Britt; själv var hon (och är nog fortfarande tror jag) trogen prenumerant på Hemmets Veckotidning.  Jag var så fascinerad av Saida och hur hon hjälpte människor att för det mesta hitta saker som de hade slarvat bort eller som hade försvunnit. Jag minns att hon gav väldigt målande svar och att det för mig var svårt att tro att hon bara skulle bluffa. Kanske var det Saida som ledde mig in i tron på det okända. För jag tror verkligen att det finns så mycket mer än det som vi har intryck av och som vi vet.

Jag har varit med om ett par olika händelser själv som har varit otroligt starka. Den första gången var när jag bodde i Dublin för många år sedan. Min dåvarande pojkväns pappa hade just gått bort i cancer och begravts.  Sent på kvällen satt jag och pojkvännen, som vi kan kalla M, i familjehemmet och pratade igenom dagen och begravningen med efterföljande middag. De övriga i familjen, hans mamma och hans två systrar med äkta män hade gått och lagt sig. Rätt vad det är så stirrar M på ett konstigt sätt på ett ställe på väggen, just över det högra fönstret. Han är dödstyst och helt okontaktbar. Sen utbrister han: ”no, no, no,no, no” och tar händerna för huvudet . Jag känner hur paniken börjar växa och undrar vad det är som händer. Är han sjuk? Har han panikångest?

När han har lugnat sig lite så berättar han att han såg sin far däruppe i det högra hörnet ovanför fönstret. Han hade sett hans ansikte som i ett moln och han hade liksom åkt sakta, sakta framåt och tittat på M.  Jag kände mig konstig på något sätt, visste inte vad jag skulle säga, vad jag skulle göra. Inget jag sa kunde lugna honom och han bad mig att väcka hans syster Mary. Både hon, hennes man och den andra systern hade hört Ms rop och undrade vad det var som pågick och efter några minuter var hela familjen vakna och samlade i det rum som det hade hänt. Vi pratade länge om detta och mamman berättade att hon hade en syster i London som hade varit med om samma sak flera, flera gånger och hon hade en mycket öppen inställning till detta och tyckte att det bara var positivt och att han skulle känna sig utvald. Själv sov jag med lampan tänd om nätterna flera år framöver. Nu när jag skriver om det känns det som att det var igår och jag är tillbaka i det där vardagsrummet.  Nog om detta och tillbaka till det som hände idag.

Tisdagar är min lediga dag och jag hämtar alltid sonen tidigt från skolan. Just idag hade jag utvecklingssamtal med dottern på förskolan dessförinnan och fick då med mig två dagiskompisar hem. En som ofta leker med sonen och en med dottern. Vi åkte och hämtade sonen på skolan, gjorde några ärenden och åkte slutligen till WiLLY:S för att handla mellanmål. Under tiden som jag stod i kassan så började dottern (som är inne i värsta: vad heter du? vad gör du? etc. etc – fasen) att konversera med ett utav butiksbiträdena som lastade upp choklad på hyllan. Snart var alla fyra barnen involverande i konversationen och alla tyckte att det var ganska roligt. Det pratade om vad de hette och dottern introducerade sina kompisar och sin bror. Ett manligt biträde som hört detta frågar sedan: ”Vad heter jag då? Det kan ni väl aldrig gissa?”  Då säger sonens kompis: ”Jo, det vet jag. Du heter Christoffer”.  Butiksbiträdet tittar på mig, på sin namnskylt och på kollegorna som skrattar och det är liksom värsta grejen inne på WiLLY:S. Han heter ju Christoffer. Butiksbiträdet heter Christoffer. Hur sjutton visste ungen det???!!! Christoffer ser helt chockad ut och jag hör mig själv förvånat säga, ”han är bara 5. Han kan inte läsa”.  Jag frågar kompisen om han känner Christoffer men båda två intygar att de aldrig har setts innan. Det är min tur att betala i kassan och jag gör och fortsätter fråga kompisen om det verkligen inte är så att han har träffat Christoffer innan eller om de känner varandra men han bara skakar på huvudet och säger: ”nej, det har jag inte.” Jag frågar honom hur i hela friden han kunde veta killens namn och han tar sitt pekfinger och pekar lite finurligt på sitt huvud och säger ”Jag visste det bara”.

Jag pratade med pojkens mamma när hon kom och hämtade och frågade rakt ut: Är det så att G är synsk? Den känslan var liksom så stark hos mig. Pojken visste något som vi inte visste. Mamman sa att de hade sina funderingar för det hade hänt en del saker tidigare och undrade varför jag frågade…………..

Den här episoden var så stark och det är därför jag känner att jag vill dela den. Visst är det kanske så att spöken finns. Och att vissa människor har fått en gåva att förvalta. Ett arv. Men jag tror också att man kan träna upp sin förmåga för att känna av mer spirituella vibbar och att lyssna mer till sin egen intuition.

God kväll på er!

Annonser

4 thoughts on “Spöken finns dom?

  1. Spöken eller själar finns bland oss hela tiden det är bara att öppna sinnet så känner man de. Fascinerande och skrämmande på samma gång.
    Vi ses
    Anna C

  2. Det har hänt att jag upplevt något osm är mycket svårförklarat. Jag känner inte att jag per automatik sällar mig till spöktroende ,men….man vet ju aldrig…

    Kram Mia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s